Johanna Danesa

Vi går alla igenom något, vi bär alla med oss något från vårt förflutna som vi helst vill glömma.. Vi gör allt för att inbilla oss att det aldrig hänt, vi försöker och försöker men saken är den att det har hänt ändå. Oavsett hur många som vet lr om någon överhuvudtaget vet så har det hänt. Det är så männskligt att försöka glömma det som gjort så ont och något som gjort oss så illa. Vi tar skada och vill inte uppleva känslan igen, men på vägen tillbaka till vardan behöver vi vårat "skyddsnät" någon som tar imot oss om vi faller igen, någon som kan sitta upp med en under natten bara för att man ska slippa känna att man går igenom det ensam. Någon som håller din hand och säger "du klarar det här", "jag finns här för dig".  Ja, det är mänskligt! Men den rollen borde vara från någon man verkligen förväntar sig, som kanske en bror? syster? förälder? moster? farbror? partner? nära vän? Det är INTE mänskligt om det är en av dem som drar dig tillbaka till dem stunderna man försökt glömma, om det är dem som river upp såren du försökt läka. Nej det kommer aldrig vara mänskligt!