Panik!
Det enda jag har i mitt huvud är när får jag se han igen? När får jag hålla om han? När kommer han hem? Den här händelsen tog på mig mer än jag trott...och med dagarna vart det bara en större proces.
Jag är ofokuserad, är inte närvarande, jag känner mig vilsen. Jag säger inget och låsas som att jag mår bra.
Att lägga på ett leende och byta samtalsämne är exakt vad jag gjort!
Jag backar från folk, tar ett steg tillbaka och håller mig undan, vem märker det igentligen?
Men livet kan inte heller stanna upp helt och hållet, ska tvinga iväg mig till gymmet senare för att bli av med dålig energi. Jag gick in på det här året med grym inställning på att få uppleva...well I´m here now!
Peejs!
Kommentarer
Trackback
