Slutkörd!
Min underbara Pa tvingade med mig ut i verkligeheten idag innan träningen för att äta, underbara människa, i vanliga fall får han mig alltid att le, dock idag gick det inte. Försöker bita ihop, trodde jag klarat det bra tills jag kom till gymmet och mitt under passet föll ihop och började gråta. Jag vill bara ha hem min lillebror!
Men envis som jag är så torkade jag tårarna och fortsatte passet som planerat. Vet inte om det kommer gynna mig eller krossa mig genom att hela tiden försöka dölja allt och vara envis. But heey that´s me.
På bussen hem kom jag att tänka på allt som hänt dem närmaste månaderna, snacka om wake up call. Vart så jävla pissed off om jag ska va ärlig, det här kommer nog vara en av dem "ärligaste" inläggen jag gjort på den här bloggen, here it is...
Jag har aldrig varit mer besviken över folk jag valt att ha runt omkring mig. Självklart inte alla men ojoj vad många det igentligen är. Men jag ska inte hata jag har mycket att vara tacksam över också...jag har aldrig stått min mamma så här nära som jag gör idag. Jag har aldrig haft mer kärlek för barnen än vad jag har nu. Har aldrig kännt en sån saknad efter mina syskon som denna stund. Jag hade aldrig fått veta vilka man igentligen har brevid sig om inte allt detta hade hänt. Så ja, jag har mkt att vara tacksam över. Mitt nyårs löfte var att öppna ögonen och börja ta till mig det bra i livet och även kännslor....och jag ångrar inget.
Kommentarer
Trackback
